Med tunga steg tog jag mig ner till doktorn. Här skulle det "kuttas i Lina". Händerna svettades och pannan var glansig. Shit är det så här det känns innan värsta operationen.

Doktorn ropade upp mig och jag följde snällt efter. Nu skulle det ske, nu skulle jag äntligen få bli vacker!

Jag hade emlat halva ryggen innan (Emla=bedövningskräm). Tyvärr hittade jag ingen kirurgtejp att hålla fast emlaplåstren då de inte ville fastna så Elias hockeytejp fick duga.



Jag fick lägga mig på mage på britsen. Han pumpade upp mig (ja alltså..britsen) och började plocka fram alla instrument. Det var saxar, peanger, skalpeller mm mm. För säkerhets skull tog han fram defibrilatorn oxå, tänk om hjärtat skulle stanna lixom.

Till sist drog han upp bedövningen. Nålen var ca 3 dm lång och han log lite elakt. Jag trodde nästan att han skulle sticka igenom hela mig. Håll i dig nu gumman skrek han, nu jävlar ska du bli snygg! Jag tog ett fast tag i sängen och blundade. Det gjorde så ont att jag höll på att svimma! Och det var bara början...

Han slet på sig de sterila handskarna och tog ett stadigt tag om den blänkande skalpellen. Nu var det dags. Kutta kutta klipp klipp lät det. Plågorna var fullkomliga, jag vred mig av smärta och skrek. 2 timmar senare var det klart.



Vilken utmaning det kan vara att ta bort 2 leverfläckar!


Nu är dom borta!
Japp, pyjamasbrallorna är ut och in och de ser ut att ha glidit in mellan halvorna dessutom..
..undra varför jag har dom ut och in? Måste varit mörkt igår kväll.