Det som aldrig ska/får hända hände nu ikväll.
Elliot och Elias busade men det blev lite för hårt och vilt. Jag stod i köket och hörde bara en kraftig smäll och ett illvrål.  Ljudet av mitt älskade barn i kraftig smärta går rakt igenom ben och märg och framförallt så får jag ont i hjärtat när jag tänker på det.

Elias hade knuffat in honom i kaminen som vi eldat i i flera timmar. I början såg jag bara själva såret. Huden hade som "krullat" upp sig av värmen men efter några minuter så såg jag att han fått hela armen mot rutan. En brännskada på ca 15 cm. Han hade bränt igenom epidermis(överhuden) och det hade gått enda ner till dermis(läderhuden). 

Jag ringde till en kompis som läser över brännskador och hon skulle genast läsa över den. Jag är så otroligt tacksam för det! Jag ringer alltid dit så fårt nån bränt sig...

Som tur är så är jag alltid förberedd och har kompresser, fixomull, jelonet m.m hemma så det blev ett komplett brännskadeförband. Dock så hade vi inte alvedon men det är tur att vi har underbara grannar!!!!!!!!!!

Lillskrutte hade så ont att han bara skakade. Han kunde inte sitte still och grät floder. En sån gång så känner man sig så maktlös som förälder. Jag jobbar på akuten flera dagar i månaden och har sett mycket otäcka saker på både barn och vuxna. Sån klarar jag! MEN när det gäller mina egna barn så blir jag alldeles tom innombords när dom gör sig illa. Jag blir tårögd och modersinstingten blottar sig. Jag ser ingenting annat än min lilla pojke som skadat sig.

Min reaktion på händelsen var att jag blev jätte arg på Elias. Det var absolut inte meningen, när jag blir rädd så blir jag verkligen jätte arg. Olle tog Elias åt sidan och pratade med honom om hur farligt det är och förklarad alltihopa. Han var jätte ledsen att det hade fått såna konsekvenser av en "liten" knuff.

Nu är dom iallafall hur glada som helst och vi har ätit glass allihopa och myst i soffan. Hoppas natten blir lugn och att Elliot kan sova trots smärtan.