Mitt i allt ljud och all rörelse så blir det bara tyst. Barnen somnar, maken somnar tidigt för han ska tävla och jag sitter vaken. Man tror att det är tystnaden och lugnet man längtar efter men ack så fel.
Att sitta ensam i soffan en fredag kväll och stirra in i tv´n är ingen höjdare. Jag är så himla less på att vara "cross-änka". Det kommer verkligen från botten av mitt hjärta.
Att nästan alltid ha barnen pga att den andre ska tävla, träna, mecka och titta det är ingen höjdare.

Ibland känner jag mig så frustrerad över att alltid vara i andra hand för så är det verkligen. Jag är aldrig nummer 1 någonsin. Vad det än pratas om eller vart vi en ska åka ska det alltid kombineras med enduro. Jag är så less, uppriktigt sagt ledsen ikväll.

Skulle jag inte älska honom som jag gör så skulle inte jag vara kvar.
Är det någonting som skulle få oss att gå ifrån varandra så är det motorcykeln. Det sa jag redan från 1:a början.
Usch va allvarligt det blev.

Det fattas väl bara att han kommer in från garaget med kuken svart oxå. Kanske passar precis i avgasarröret vad vet jag?

Nu har jag brutit att inte prata om honom som jag lovat men det rinner över ibland.
Sanningen gör ont ibland.