Igår kväll så small det till.
Frossa och feber, hosta och ont i halsen. Det var visst inte inbillningsträningssjukan trots allt!  Jag ställde klockan på 05:30 ändå för kanske fanns det en liten chans att jag skulle må bättre...eller inte.
Hela natten har jag svettats och frysit om vart annat. Jag hatar feber.

Olle lämnade ungarna på dagis och skolan i morse och jag bara sov. Jag tror att jag sovit sammanlagt 12 timmar.
Iallafall...när jag slår upp mina blå nu på morgonen så så möts jag av en makaber syn.
Olle sitter på toaletten med ockelbomössan på sniskan (bondestyle) och med dörren öppen. Det hörs dova stänkande plupp. Plötsligt så reser sig min drömmarnas man upp från den vita porslinsriddaren, lutar sig framåt lite stående som ungarna gör på dagis och resten kan ni nog förstå själva.

Eftersom jag aldrig kan hålla käft så utbrister jag: Men Gud va konstigt du torkar dig i röven!
Han tittar på mig och svarar: det är kärlek baby, det är kärlek!

Det ja vill få fram med det här är att om det är kärlek att se sin älskade torka sig i skitan....då vill jag nog inte vara kär särskilt ofta.


Nej tack!